Har tänkt lite angående ångest, som jag levde med i nästan 3 års tid, varje dag.

Jag åt anti depressiv medicin mot det, och det hjälpte väl till en viss del..

Men dom panik/ångest attackerna när jag inte kunde andas, och när det var som värst, inte ville leva..

Det gör ont att tänka tillbaks på det, och att jag hade det så.

 

Nu är det 1 år sen jag hade det så, och jag har kommit jättelångt ifrån det.

Det var svårt att komma ifrån det, och svårt att tänka att man kunde känna annat, istället för det.

Självklart får jag ibland ångest, och det kan förstöra en del saker för mig.

Det är en lång process att komma över det helt, om man nu ens gör det.

 

En sak som triggar min ångest väldigt ofta är att jag har svårt att lita på folk.

Blev så ärrad, riktigt sårad av de så kallade "vännerna" som jag hade förut.

Hur man kan ljuga någon rakt upp i ansiktet, och att inte stå upp och hjälpa sin kompis.

Det var det värsta..

Så hur ska jag kunna lite fullt ut på folk nu?

Det är jättesvårt, nästan omöjligt för mig.

Dom enda jag litar på HELT är mamma, pappa och mina syskon.

Det är dom enda som aldrig svikit mig eller lämnat mig när jag mått dåligt.

 

Aja, det jag vill komma fram till är att jag vet att min oro och ångest, min otillräckliga tillit..

Att det kan förstöra mycket för mig och andra, det är aldrig min mening, att förstöra något.

Jag skulle aldrig såra eller svika någon avsickligt, aldrig.

Har aldrig gjort det innan, och kommer aldrig göra det.

 

 

Och till de få människor som står ut med mig oavsett hur jag har det,

så älskar jag er.

 

Have faith in me.. ♥