Inget är glömt.

Jag är en man av mina ord, så sanna mina ord, jag hade aldrig kunnat tro att man kunde fucka någon så grovt. 
Det är klart man blir förbannad ni behandla mig som skrot, människor man möter är inte alltid som man tror. 
Det är något man får lära sig, trots att det kanske smakar blod. 

Tiden går och även om det aldrig blir som då, har allting som har hänt gett mig perspektiv
som får mig att känna att det inte längre är lika svårt att leva med mina sår.
För jag ska skulle kunna vara lack i en evighet, men det finns det knappt någon mening med. 
Pallar inte bry mig. Fan, det blev som det blev. 
Vi kanske träffas någon dag. Den som lever får se.
 
Minns hur du behandlade mig då, inget tack för att du hällde salt i mina sår. 
Och trotts att skiten satta sina spår finns det plats för ett förlåt. 
Tiden går, men du och jag blir aldrig samma som igår.
Trotts att jag har lagt det bakom mig,
hjärtat är för stort nog, så kan inget du säger få det ogjort. 
Jag gav dig allt jag hade men fick inte lika mycket, Du fick en klapp på axeln och jag fick en kniv i ryggen.
Och i samma mening som jag säger att allt är förlåtet, litar jag nog aldrig dig, även om jag skrattar åt det. 
Det är lätt att vara efterklok och visst, vi är bara människor
och jag är inte rätt person att lära dig vad som är rätt eller fel. 
Men det du gjorde mot mig säger en del.
 
 



Kom ihåg mig?